Minns inte hur mycket jag skrev om det men barnmorskan på mvc upptäckte ju i alla fall i typ vecka 25 att magen växte dåligt.  Fick en återbesökstid två veckor senare och då hade inte magen växt något alls på den tiden. Så hon boka in oss på ultraljud dagen efter. Tack och lov hitta hon hjärtljud så vi visste att bebisen levde i alla fall men vi var ju svinoroliga. Speciellt dagen efter när man hunnit smälta allt. Jag minns att jag bröt ihop inne hos min närmsta chef när jag var där inne och skulle berätta att jag var tvungen att åka iväg en sväng. Ultraljudet visa att bebisen var liten men mådde bra, vi var tvungna att gå och följa upp så hon växte, ultraljud varannan vecka och ctg för att lyssna på hjärtljud varje vecka på specislistmödravården. De trodde dock att hon vägde mer än uträkningen visa för att hennes huvudform inte var samma som standard i magen, det var mer avlångt, precis som jag och Theas morfar har. Hon låg ändå en bra bit under nedre gränsen. 

Förutom att Thea var pluttig så hade jag jätte mycket migrän. I slutet hade jag migrän varje vecka. Blev dålig på jobbet flera gånger så de fick följa mig till tåget för jag var helt vimsig, såg typ inget osv. Det känns typ som man är under vatten, allt är lite oklart och det är inte lätt att koncentrera sig på att sätta sig på rätt tåg då. Till slut råka jag ha migrän en gång när vi var på sjukhuset och när de fick se hur dålig jag var fick jag andra piller. Hann dock inte använda dem innan hon kom och migränen sluta. 

När vi gick på alla de där ultraljuden såg de även att Thea inte hade vänt sig. Vi gick och vänta och vänta men hon vägra envist att vända på sig. Till slut sa de att om hon inte vände sig våga de nog inte göra vändningsförsök för vattenmängden var på gränsen och då skulle det bli planerat snitt. Jag ville verkligen verkligen verkligen inte göra snitt men det kändes ännu värre med sätesförlossning efter allt man hört. I alla fall, lagom tills jag vant mig vid tanken var det dags för nytt besök med ny doktor. Han tyckte inte alls att vi behövde snitta, det var inga problem med sätesförlossning, helt onödigt med vändningsförsök trots att det enligt honom inte var några problem med det heller. Jag och David var helt förvirrade och försökte ställa frågor som varför de andra hade sagt så då. Hans motivering till varför det var bäst var ungefär helt enkelt att det var bäst för att han tyckte att det var bäst. Till slut för att vi inte visste varken ut eller in bestämde vi oss för vändningsförsök, hade lust att både slå honom och börja gråta när vi gick därifrån. 

Vändningsförsök gör man på förlossningen. Vi var där hela förmiddagen eftersom de var andra mer akuta fall före. Till slut kom samma läkare vi träffa första gången vi var på specialistmödravården, det kändes genast mycket bättre då. Råka även vara chef över förlossningsläkarna. Det gick inte att vända på Thea, det lyckas bara i cirka hälften av alla försök. Men vi fick ställa hur mycket frågor vi ville och han förklara lite mer kring sätesförlossning och efter att vi gick därifrån kändes det mycket bättre! Efter detta behövde vi inte gå på mer kontroller för hon hade lagt på sig så hon låg på nedre gränsen istället för under, de trodde att hon skulle väga 2800 g som fullgången. 

Nästa del kommer i morgon!