Dagen efter kom han tillbaka efter att ha lämnat Charlie på förskolan igen. Så fick vi vänta på ronden.. det tog lång tid precis som sist men när doktorerna väl kom fick vi komma in tidigt. Eftersom vi var oroliga över höfterna och det faktum att hennes ena fot var sne först så blev hon undersökt flera gånger utav två olika doktorer, men det var inte minsta tvekan om att höfterna var stabila. Så skönt!  Äntligen kunde vi åka hem!  

Hemma väntade storebror med mormor och morfar som inte kunna hålla sig denna gången heller haha. Farmor och farfar var sjuka och hade åkt hem innan vi kom så inte Thea skulle bli smittad. Jag gick upp först och krama om Charlie och sedan kom David med Thea. Charlie ville hemskt gärna hålla men vi vågade givetvis inte låta honom hålla henne helt så mormor och morfar fick turas om att hjälpa till. De var i alla fall väldigt lika, med lite skiljande drag, sedan uppfattar vi även Thea som mer feminin med långa böjda ögonfransar osv. Ska bli så spännande att se hur hon kommer se ut sen, om de kommer fortsätta vara lika. 

Kl 5 på morgonen var vi inne på förlossningen. Tydligen är jag ovanligt lugn patient på förlossningen för de trodde inte jag skulle få stanna kvar men det var öppet 5 cm redan. En gång när jag hade värk och öppna ögonen satt barnmorskan och titta på mig med huvudet i händerna svinnära mig. Så intressant var jag tydligen. David kände igen henne som en av dem som ledde föreläsningen vi var på med Charlie så hon tyckte det var väldigt kul att vi hade gått den. Efter det kom läkare in för att se om hon fortfarande låg med rumpan ner, det gjorde hon. Jag kunde typ inte äta normalt i slutet för hennes huvud tog sån plats så jag gick ner i vikt istället för upp. 

Till skillnad mot Charlies förlossning försökte de inte skynda på denna, de tyckte jag bara skulle ligga där med ctg hela tiden. David fråga om han skulle flytta bilen men det behövde han inte för detta skulle nog gå fort. Jo tjena, när klockan var 11 var jag sjukt uttråkad och ville bara att det skulle göra mer ont så det skulle hända något.  En timme senare gick min önskan i uppfyllelse och de fick hämta in läkare för att se om det var dags (det måste vara läkare med vid sätesförlossning). Hon måste sjunka ner 5 cm till sa hon. Trodde hon skoja för jag kände att nu är det snart dags. Tre värkar senare skrek jag åt david att trycka på den jävla knappen haha. 

Barnmorskan kom och så tryckte hon på larmknappen så det börja tjuta och så kom massa folk springandes. Våran favoritläkare som jag skrev om dök upp, David vart så himla glad. Jag var lite för upptagen för att bry mig just då. Han var med och övervaka den andra läkaren i fall hon behövde hjälp. Tre krystvärkar tog det så var hon ute! Det kändes typ bakvänt att få ut henne så, väldigt knasigt. De fick hjälpa till att vrida runt henne fär att få ut huvudet, såg jätte konstigt ut såg sa David. Överläkaren tog över det sista och när han höll upp henne mot oss var min första tanke "Charlie". Vi hade förstått att hon skulle ha samma näsa efter profilbilden på ultraljudet men de var ruskigt lika. Thea mådde jätte bra, både innan, under och efter förlossningen. 

Ska skriva lite om bb och Thea och Charlies första möte också en annan dag. 

Minns inte hur mycket jag skrev om det men barnmorskan på mvc upptäckte ju i alla fall i typ vecka 25 att magen växte dåligt.  Fick en återbesökstid två veckor senare och då hade inte magen växt något alls på den tiden. Så hon boka in oss på ultraljud dagen efter. Tack och lov hitta hon hjärtljud så vi visste att bebisen levde i alla fall men vi var ju svinoroliga. Speciellt dagen efter när man hunnit smälta allt. Jag minns att jag bröt ihop inne hos min närmsta chef när jag var där inne och skulle berätta att jag var tvungen att åka iväg en sväng. Ultraljudet visa att bebisen var liten men mådde bra, vi var tvungna att gå och följa upp så hon växte, ultraljud varannan vecka och ctg för att lyssna på hjärtljud varje vecka på specislistmödravården. De trodde dock att hon vägde mer än uträkningen visa för att hennes huvudform inte var samma som standard i magen, det var mer avlångt, precis som jag och Theas morfar har. Hon låg ändå en bra bit under nedre gränsen. 

Förutom att Thea var pluttig så hade jag jätte mycket migrän. I slutet hade jag migrän varje vecka. Blev dålig på jobbet flera gånger så de fick följa mig till tåget för jag var helt vimsig, såg typ inget osv. Det känns typ som man är under vatten, allt är lite oklart och det är inte lätt att koncentrera sig på att sätta sig på rätt tåg då. Till slut råka jag ha migrän en gång när vi var på sjukhuset och när de fick se hur dålig jag var fick jag andra piller. Hann dock inte använda dem innan hon kom och migränen sluta. 

När vi gick på alla de där ultraljuden såg de även att Thea inte hade vänt sig. Vi gick och vänta och vänta men hon vägra envist att vända på sig. Till slut sa de att om hon inte vände sig våga de nog inte göra vändningsförsök för vattenmängden var på gränsen och då skulle det bli planerat snitt. Jag ville verkligen verkligen verkligen inte göra snitt men det kändes ännu värre med sätesförlossning efter allt man hört. I alla fall, lagom tills jag vant mig vid tanken var det dags för nytt besök med ny doktor. Han tyckte inte alls att vi behövde snitta, det var inga problem med sätesförlossning, helt onödigt med vändningsförsök trots att det enligt honom inte var några problem med det heller. Jag och David var helt förvirrade och försökte ställa frågor som varför de andra hade sagt så då. Hans motivering till varför det var bäst var ungefär helt enkelt att det var bäst för att han tyckte att det var bäst. Till slut för att vi inte visste varken ut eller in bestämde vi oss för vändningsförsök, hade lust att både slå honom och börja gråta när vi gick därifrån. 

Vändningsförsök gör man på förlossningen. Vi var där hela förmiddagen eftersom de var andra mer akuta fall före. Till slut kom samma läkare vi träffa första gången vi var på specialistmödravården, det kändes genast mycket bättre då. Råka även vara chef över förlossningsläkarna. Det gick inte att vända på Thea, det lyckas bara i cirka hälften av alla försök. Men vi fick ställa hur mycket frågor vi ville och han förklara lite mer kring sätesförlossning och efter att vi gick därifrån kändes det mycket bättre! Efter detta behövde vi inte gå på mer kontroller för hon hade lagt på sig så hon låg på nedre gränsen istället för under, de trodde att hon skulle väga 2800 g som fullgången. 

Nästa del kommer i morgon! 

Vi byter visst vecka på måndagar, inte onsdagar, så i morgon går vi in i vecka 22. Det är ett stort steg när vi gått 22 hela veckor, det vill säga nästa måndag. Det finns nämligen en chans att bebis skulle kunna överleva utanför magen efter man gått 22 veckor. Känns helt sjukt, magen är ju inte speciellt stor än så mini måste vara pytte liten. Enligt 1177 väger bebis 450 g och är 27 cm då.

 

För övrigt kan mini känna när jag tar på magen nu. Den är mest vaken på morgon och kväll så om jag tar på magen då kan jag få mini att börja röra på sig där inne. Den är även mer pigg på dagarna mot vad Charlie var vid den här tiden, brukar distrahera mig när jag försöker lyssna på diktat på jobbet.

 

Nu ska jag lägga mig och sova! Vansinnigt trött, måste börja komma ihåg att ta järntabletterna, skulle egentligen börja ta dem regelbundet för säkerhets skull i vecka 20...