För ett tag sedan beställde jag en bok som jag hört mycket gott om, den är skriven av en doula (sån som jobbar med att ge stöd vid förlossningar) och den heter "Föda utan rädsla". Jag är inte direkt rädd för förlossningen, jag går inte omkring och är rädd för hur ont det ska göra osv som jag vet att många andra gör utan jag är mer orolig för komplikationer eller att David skulle bli lämnad kvar medans de kör iväg mig nedsövd typ. Smärtan går ju över även om den blir långdragen. Däremot hatar jag att vara oförberedd på saker men hur sjutton ska man kunna vara beredd på vad som kommer hända när det är omöjligt att veta det? Jag vet att jag helst inte vill ha epiduralsprutan men jag försöker att inte tänka att jag absolut inte ska ha den, för hur ska jag veta vad jag vill då när jag inte vet hur situationen kommer att se ut? Det är nog bäst att inte planera för mycket utan ta det som det kommer.

 

Boken handlar i alla fall i stora drag om att det är känslorna man har inför och under förlossningen som skapar en negativ upplevelse och inte förlossningen i sig. Rädsla och panik kan både förlänga och förvärra. Istället ska man lita på att kroppen vet vad den ska göra och inte motarbeta värkarna eller förlossningen. När man tänker efter är det ju ganska logiskt bara att man inte kanske kommer på det på egen hand. Det står även att värkarna inte är någon destruktiv smärta, det är inte för att något är fel som det gör ont och man kommer därför inte kunna svimma vilket känns skönt för mig då jag en period hade så ont i magen att jag nästan svimma flera gånger.  Jag har inte hunnit läsa ut den men det finns ett kapitel för David också, han är nog mer orolig än jag eftersom mitt jobb är självklart, medans Davids roll är mer luddig. Vad kan han göra för att hjälpa mig? Tror vi båda kommer ha nytta av boken.